Aris Fioretos was born in Gothenburg, Sweden, and studied in Sweden, France, and the United States. He has enjoyed nomination
into several prestigious artistic and academic positions, including a Fellowship at the Getty Center in California and a lectureship
at John Hopkins University. His writing includes both poetry and critical essays, which have been widely acclaimed. Among his
works available in English are Word Traces: Readings of Paul Celan,
The Solid Letter: Readings of Friedrich Hölderlin,
The Gray Book and Stockholm Noir.
Christophe Brunski is a writer, translator, and photographer working in both the United States and Europe. He is the author
of The Sea-Glass Chronicles, Monnet Saal and L?Aube sous les yeux d?hier.
Ghost Poem 7
In this second automaton-limbo
I think
Of what you have to overlook
To see me. The
slice
Into the world of revelations
Placed in my care
For the sake of continuity
Offers nothing new.
There is
No energy here, no spleen either.
My voice is weak:
I do not flaunt my awakening,
But I am not
What I was.
[Ghost Poem 7]
I detta andra automatlimbo
Tänker jag
P? vad du m?ste förbise
För att se mig. Den snittyta
I världen av uppenbarelser
Som anförtrotts ?t mig
För fortlevnad
Erbjuder ingenting nytt.
Det finns
Ingen energi här, ingen spleen heller.
Min röst är svag:
Jag skryter inte om mitt uppvaknande,
Men jag är inte
Den jag var.
Ghost Poem 16
The first thing you will come to forget
Is the voice, a form
And no substance.
The soul
Remains a tangle,
A wandering
Experience. (Each and every one suffers
In a personal hell,
As we crowd
In our loneliness - many -
But all are made separate
By a wall.)
Hardly one fiftieth
Of what you take for yourself
Will be assimilated.
The rest disappears
Through breath,
Evaporation
Or
the like.
Demonstration
that I was here.
[Ghost Poem 16]
Det första du kommer att glömma
Är rösten, en form
Och ingen substans.
Själen
Förblir ett virrvarr,
En vandrande
Erfarenhet. (Var och en lider
I sitt eget helvete,
Ty vi trängs
I v?r ensamhet - m?nga -
Men är alla skilda ?t
Av en vägg.)
Knappt en femtiodel
Av det du tar till dig
Kommer att assimilieras.
Det övriga förg?r
Genom andning,
Avdunstning
Eller liknande.
Bevisa
Att jag var här.
Ghost Poem 27
Cradle, cradle, I hear your whisper,
Cradle in the darkness, comical
Little apocalypse, rock,
Rock forth.
But it is not easy
To meet one?s creator,
Quiet
As a god,
Thin as cellophane,
Chilly, ordinary, and
Deadly.
I am not prepared.
[Ghost Poem 27]
Vagga, vagga, hör jag dig viska,
Vagga i dunklet, komiska
Lilla apokalyps, vagga,
Vagga dig fram.
Men det är inte lätt
Att möta sin skapare,
Stilla
Som en gud,
Tunn som cellofan,
Kylig, vanlig och döds-
Farlig.
Jag är inte färdig.
Little Attempt to Prove the Soul?s Existence
On a Sunday afternoon in 1970, Amanda Fielding hung a power drill from the ceiling in her bathroom, injected local anesthetic
behind her temple, sat before the mirror and drilled a hole in her head. Attending the operation was her husband Joey Mellen,
already trepanned, as well as Birdie, a dove that the couple had found a while earlier. Music by Mozart could be heard emanating
from an adjacent room. "It was all fairly British and restrained," reported Fielding later.
Dear God,
All it took
Was a hole in the head.
Sitting before the bathroom mirror,
I no longer asked who or why,
Only how. I wanted to show that
Isolation within the skull
Could not be the meaning of life.
Creep-hole, breath-hole, ethereal ventil-
Call it what you like.
The main thing was to find a way out
And do it with style.
One?s DNA is weight enough to bear.
Oh, the force of gravity is the most troublesome thing.
For his walking upright
Man had to pay
With weakened blood and pressurized brain.
With fluid flushed down
Brain matter inside
Man learned to think on his own terms.
Once and for all
Consciousness was an enclosed affair.
Little surprise that
We bear such psychic baggage.
A hole drilled in the right spot,
Joey claimed,
Through the thin shell of the cranium,
Would lessen the pressure
And let the thoughts out free.
Free like Birdie, unbound like you,
There was no telling how they might take flight.
From homo sapiens erectus
Could be made a correctus.
We tested it, high on speed,
I never looked at the clock,
But it didn?t take long.
After a bit a crack was heard
A rougher sort of opening,
And I had found my window out onto the world
- An anatomical puncture,
Yes, an expansion
Not unlike what was once called "the soul."
This bubbling hole,
This redgushing nebula
Is in anyway my proof
Of another dimension.
For who would deny that
Thoughts are more
Than genetic propaganda?
As perhaps you understand,
Dear God,
It?s extremely embarrassing
To have to point this out for you,
But the soul,
This weightless little pilgrim
Is restless
Oh so restless
It is.
Litet försök att bevisa själens existens
En söndageftermiddag 1970 hängde Amanda Feilding en elektrisk borrmaskin fr?n taket i sitt badrum, injicerade
lokalbedövningsmedel i trakten kring tinningsbenet, satte sig framför spegeln och borrade ett h?l i huvudet. Närvarande
under ingreppet var hennes man Joey Mellen, redan trepanerad, samt Birdie, en duva som paret hade hittat en tid tidigare.
Fr?n ett angränsande rum ljöd musik av Mozart. "Det hela var tämligen brittiskt och ?terh?llet," rapporterade Feilding senare.
Kära Gud,
Allt som behövdes
Var ett h?l i ett huvud.
Sittande framför badrumsspegeln
Fr?gade jag inte längre vem eller varför,
Bara hur. Jag ville visa
Att meningen med livet
Inte kunde vara ensamheten i en skalle.
Kryph?l, andningsh?l, eterisk ventil -
Kalla det vad du vill.
Huvudsaken var att finna vägen ut
Och göra det med stil.
Att axla sin DNA är börda nog.
?h, tyngdkraften är den besvärligaste sak.
För sin upprätta g?ng
Betalade människan
Med minskat blod och nödbedd hjärna.
Vätskan sjönk undan,
Substansen slöts inne
Och hon fick lära sig att tänka p? undantag.
En g?ng för alla
Var medvetandet nu en kringränd historia.
Inte konstigt
Att vi bär p? s?dant psykiskt bagage.
Ett h?l drillat p? rätt ställe,
Menade Joey,
Genom kraniets tunna skal,
Skulle minska trycket
Och ?ter ge tankarna flykt.
Fria som Birdie, obundna som du,
Vet ingen till vilken rörelse de vore ist?nd.
Av homo sapiens erectus
Kunde göras en correctus.
Vi testade, höga p? speed,
Jag s?g aldrig p? klockan,
Men det tog inte l?ng tid.
Efter en stund hördes ett krack,
En grövre sorts ouvertyr,
Och jag hade funnit mitt fönster mot världen
- En anatomisk punktering,
Ja, en expansion
Inte olik den som förr kallades "själen".
Detta bubblande h?l,
Denna rödsprängda nebulosa,
Är i alla fall mitt bevis
P? en annan dimension.
För ingen vill väl förneka
Att tankarna är mer
Än genetisk propaganda?
Som du kanske först?r,
Käre Gud,
Är det ytterst genant
Att behöva p?peka detta för dig,
Men salon,
Denna viktlösa lilla pilgrim,
Är rastlös,
?h, s? rastlös
Den är.
